Folk säger ju att man har olika stadier när man är borta på sånt här. 

Att till en början är allt frid och fröjd för då är allt nytt och spännande och kul, sen kommer man till stadiet då man tänker "aha det här är allt? Är det det här jag ska göra ett år?" eller "Fan vad har jag gett mig in på, vill bara hem, saknar allt".

Efter det stadiet går det uppför igen och man kommer in i språket och allt känns bra igen!

Sen runt juletid eller andra högtider över huvudtaget kommer ibland även hemlängtan där för då är man ju van att fira den högtiden på sitt sätt med sina nära och kära. Sen det sista månaderna sägs vara de bästa och underbaraste för då är allt på topp och man är för en gångs skull en i mängden!!!

De här stadierna är som sagt det vanligaste hos utbytesstudenter men när jag väl kom hit trodde jag aldrig att det skulle stämma på mig för allt var så bra och frid och fröjd men det visade sig ju tydligen stämma jäkligt bra för just nu är jag i stadiet nummer två vilket var det stadiet då jag funderar på vad jag egentligen gett mig in på.. Men måste försöka tänka positiv och tänka att det kommer gå över så småningom, men det är svårt... Saknar allt och alla i Sverige, familj, vänner, Sverige i sig själv och språket.. Att kunna kommunicera med folk utan att behöva tänka ut vad jag vill säga innan... 

Ja jag kände att jag behövde skriva av mig lite.. 

Tror nog fler utbytesstudenter känner som jag!