Jag kan börja med att säga såhär att välja att åka till USA som en utbytesstudent är inte något jag ångrar för fem öre. Hade ni frågat mig för några år sedan hade jag sagt att jag aldrig i mitt liv skulle göra något sådant här, att det var alldeles för länge och att jag var rädd att göra något helt på egen hand. Ändå är jag här jag är idag, som en helt ny människa, starkare, klokare, och mer självständig än vad jag någonsin kunde ana tidigare. Man utvecklas verkligen när man åker iväg på sådana här saker och man lär känna nya människor och får göra saker man aldrig skulle fått chansen till att göra annars. Jag till exempel, en storstads tjej från Stockholm, hamnar i minsta staden man kan ana, mitt ute in the middle of nowhere i Washington State. Många förväntar sig att man ska hamna i storstäderna men faktum är att de flesta utbytesstudenter hamnar ute i ingenstans mer eller mindre. Men vet ni vad, vad jag insett nu är att det inte spelar någon roll vart man bor, i storstad eller inte, man lär sig uppskatta allt omkring en och ser det bästa i allting på sitt eget sätt. Mitt år här i Washington är snart över, och det gör så ont att tänka på hur mycket jag kommer sakna detta och alla här..folk frågar mig hela tiden när jag åker tillbaka hem och det känns så otroligt konstig, att jag faktiskt ska tillbaka till Sverige igen. Tro det eller ej men har nästan glömt bort hur mitt liv i Sverige var innan jag kom hit. konstigt va?

För er som inte gjort eller kommer göra något sådant här kommer nog heller aldrig förstå hur jag känner. Eller inte bara jag, många andra utbytesstudenter antar jag också.. Men man kan alltid försöka försöka förklara iaf. Så gott det går.

Så till er som läser detta och funderar på att kanske nästa år eller senare i livet åka på ett utbytesår, tveka inte, se det istället som en möjlighet och utmaning till att utvecklas som person! 

Efter denna text (som inte alls va tänkt att va såhär lång) tänkte jag dom här två bilderna kunde passa bra till!